Dagboken

Dagbok, ja varför inte. Om man inte har nån direkt att dela sin vardag med mer än sin man så kan det vara skönt att få skriva av sig om inget annat. Den som vill läsa bjuder jag på det.Positiva, negativa, bittra, gnälliga och underbara inlägg. Men det är mina tankar.

onsdag 9 november 2011

50 + och mycket tankar, och kärlek till mina bästa vänner.

Alltså, det finns stunder det fullkomligt maler i huvudet på en om livet och allt. Det som känns så självklart för mig är det inte för andra. Jag en kvinna på 50 + och huvudet fullt av tankar.
Jag tänker på dom som ratat min vänskap på grund av olika saker som man borde skämmas över för jag är inte sån. De går miste om mycket.
Om jag ser på mig själv så är jag en varm och omtänksam människa. Ger mer än jag tar. Jag är otroligt duktig på det mesta. Kan det vara avundsjuka tänker jag, den tanken har aldrig fallit mig in förrän nu. Är det för att jag är så bra? Hahaha...
Jag skryter inte, min åsikt...allt jag velat är att bli sedd, bli bekräftad och få lite beröm för min egna osäkerhet.
Osäkerheten har säkert lyst igenom och de jag trodde var mina vänner har våldtagit min själ, de har utnyttjat min godhet. De har blundat för allt ont som de åsamkat mig. De har inte brytt sig om mig. 
Jag har gått vidare. Jag tänker på allt gammalt ibland, blir ledsen att jag inte var stark och ta itu med allt, de förlorade åren.
Jag har tre riktigt goda vänner nu.
Ingela, min syster . Hon har alltid ställt upp för mig. Redan som lite 3-åring dängde hon hink med sand i huvudet på en pojke som var dum mot mig. Redan som liten var jag en mes. Vår kärlek till varandra har gått upp och ner, men nu är vi de bästa vänner. Hon är stark, hon är förstående och hon finns för mig och mina barn.
Nina, hon gav mig det finaste hon hade. Bianca, våran lilla guldklimp. Det bästa med Nina är trots allt att förutom hunden är att våra möten är inte krystade, vi känner varandra rätt väl nu trots att det inte är så länge sen vi lärde känna varandra. Med Nina kan man bara vara. Det behöver inte vara så märkvärdigt. Jag älskar Nina och hennes man. Nina är så himla duktig och smart. De har blivit en del av vår familj. Jag tycker om att göra det lite extra när vi träffas utan att den för den skull ska verka märkvärdigt.  Snart kommer dom på besök med tre av sina hundar. Jag längtar. Busigt blir det....hahaha.
Lilly, min älskade dotter.Tidigt har jag förstått att hon var speciell. Hon bryr sig och hon älskar också Ingela och Nina vilket gör att trots att hon är ung har en gemensam sak med mig. Vi har kul ihop, och hon ställer upp massor. Hon kan välja bort vänner för att vara med sin mamma. Inget som jag påvisat men jag tackar. Fast det känns så tryggt. Henne kan jag lita på. Jag försöker få henne att utstråla mer självsäkerhet än vad jag gjorde.  Jag hoppas att vi alltid kommer vara så bra vänner. Även när det blir mer annat för henne. Jag hoppas att jag inte ställer för stora krav på henne. 


Mina skyddsänglar och min guide finns med mig. Det är dom jag pratar med annars när jag jag behöver prata av mig och ingen annan är tillgänglig.  

1 kommentar:

Nina sa...

Min älskade vän !! När jag lärde känna dig och din familj kändes det som om jag fick en familj till. Att ni skulle ha Bianca var mitt första val och det har jag aldrig ångrat. Jag vet att vi har samma inställning till livet och att vi många gånger blivit överkörda och skadade pga vårt sätt. Du betyder så mycket för mig. Saknar er när vi inte träffas. Puss & Kram