Mitt liv! del 1

Jag vill skriva om mig själv, ur mitt perspektiv. Men jag behöver inte börja från början utan jag tar delar ur mitt minne.
Idag frågade min arbetskamrat-"när dog din mamma?""hur gammal var du?" Det var efter det samtalet som jag kände att jag ville skriva ned hur jag känner,minns delar av mitt liv. 
Min mamma hann inte fylla 36 år. Hon dog den 11 oktober 1977. Samma år dog Elvis, han dog på min brors 11 årsdag, 16 augusti.
Året innan hade min mamma bestämt att hon ville bli dagmamma. Hon ville njuta av att vara mamma bl.a. åt min yngsta syster på 3 år. En hälsoundersökning förändrade allt. En fläck på lungan, lungcancer, en metastas i hjärnan ett par månader senare. Efter 1 år var hon bara borta.
Jag fick veta en vecka innan att det inte var långt kvar, det var min mormor som berättade att hennes enda barn skulle dö. Min tonårs-själviska attityd trodde inte henne. Mamma, lilla mamma, hon skulle inte dö. Hon hade ju kommit hem förut från sjukhuset. Men hon kom inte hem mer. Jag skulle fylla 18, min yngre syster skulle fylla 16, min bror var 11 och yngsta systern 5 i januari. Pappa flydde in mer i spriten. Ansvaret var mitt !
Nu ska jag inte säga att jag gjorde allt, då ljuger jag. Vi hjälptes åt vi barn och mormor och morfar.  Pappa hade dränkt sina sorger under mammas sjuktid och det blev knappast bättre. Han kom hem med matpengar till oss, mycket mer såg vi inte av honom.
Den som mådde sämst i det hela var nog min bror. Han var i sin känsligaste ålder,det förstår jag nu. Men inte då. Det har särat på oss. När han pratar om sina närmsta så är det inte oss syskon han menar, det är sina vänner. Jag mår väldigt dåligt av detta ibland. Men han gav igen för nåt år sen. Han sa att han skämdes för mig, för att jag var fet. Så jag behöver väl inte må dåligt över att jag behandlat honom illa. Men det gör jag.
Min mammas död tog död på mycket. Spår som sitter kvar än idag.
Livet går vidare, absolut. Det har varit glädje och sorg. Men med min mammas död så dog en del av livet.