Dagboken

Dagbok, ja varför inte. Om man inte har nån direkt att dela sin vardag med mer än sin man så kan det vara skönt att få skriva av sig om inget annat. Den som vill läsa bjuder jag på det.Positiva, negativa, bittra, gnälliga och underbara inlägg. Men det är mina tankar.

måndag 28 november 2011

Inte visste jag att det var livet som sprang förbi............

Ja det där har man väl hört. Visst stämmer det. Energi som är negativ gör att man missar så mycket. Jag har missat massor. Kanske är det dags att ta mer vara på saker som är positiva.
Det finns ju en mening med allt. Det gäller bara att lyssna på sitt inre.
Hahaha...tänker DU! Nej jag är ingen allvetare. Men sen jag lyssnade på mitt inre så har jag hittat en positivare väg och jag försöker bara vara med folk så mycket det går som är positiva.
Jag ser inte hela tiden negativt i allt. Positiv energi suger jag åt mig som en svamp. Jobbigt idag? Imorgon kommer en ny dag, nya krafter.
Tack min guide och mina skyddsänglar för att min dag blev så här fin. 

onsdag 23 november 2011

Julen är ångest och stressladdat.

Det finns inget tid mer på året som är så stressladdat och ångestfyllt som julen. Om en månad är vi där. Varför, min man gör den mesta julmaten och det brukar bli jättebra. Allt brukar flyta på fint. Oro att inte pengarna ska räcka finns förstås. Önskelistorna från barnen är långa och dyrbara.  Jag har köpt några julklappar och en del är planerade. Så jag borde känna ett lugn.
Det är nästan lite skönt att åka till jobbet och släppa allt. Imorgon ska jag på en kurs ( Communicate: In Print) http://www.hargdata.se/
Spännande att prata med enkla bilder. Vi har barn som inte har ett riktigt språk och man kan förtydliga i bilder. Det blir att åka tåg, lämna bilen hemma och njuta av en heldag i Linköping.
Nä, allt blir bra...måsta lära mig varva ned lite.

söndag 20 november 2011

Mitt liv! del 2

Min pappa!
Ska jag försvara? Förlåta? Älska ? Det sitter som en tagg att han svek oss barn, han svek mamma med sitt drickande. Han dränkte sina sorger heter det. Jovisst. 
Men om man nu vet att ens stora kärlek ska dö, varför super man då bort dennes sista tid för att man tycker synd om sig själv.  Som pricken över i:et så svek han oss barn. Han valde bort oss. 
12 år senare så andas han gammal fylla och sjukdom i mitt ansikte och säger : Marina, jag erkänner, jag är alkolist. Han rabblade en massa, trots att han var min älskade pappa så kände jag äckel. Två år senare dog han, hjärtat bara stannade. 5,9 promille hade han då.  


Det fanns stunder som jag verkligen älskade min pappa. Han hade en humor som var härlig. Men mest skrämde han mig. 
Men han svek oss så in i helvete. Så när han dog så var det en lättnad. Jag hoppas mamma tog emot honom och gav honom en läxa. 


Jag tror han är här ibland. Han vill ha förlåtelse. Ja, ja,ja....
Han bar på sin ryggsäck, precis som jag bär på min. Han hade det inte lätt när han växte upp. 
Ja, jag förlåter honom, för jag älskade honom och gör än, han är/var min pappa. 

onsdag 16 november 2011

P-mötesdag!

Idag har vi P-möte (personalmöte) mellan 11-14, sen fortsätter jag jobba till 21:15. Jag tycker det är en lång dag, barnen år sköta sig själv mycket tack vare att jag jobbar kväll. Det gör dom bra fast jag önskar det fanns mer tid för oss. Stöd med läxor och så.


Nåja, P-möte-en skräck för många. Chefen sitter och pekar med hela handen och hotar med än det ena och än det andra. Det är indragningar, eventuellt tjänst som ska bort,delade turer mitt i veckan. Inget är roligt. Men chefen är tydlig. 


Surret efter är fantastiskt. Oron förstås. Men om vi alla istället skulle kunna samarbeta och lägga vårt arbete där vi faktiskt behövs mest.  Men då har vi alla olika behov. 


Så efter en stund infinner sig lugnet. Alla går hem utom jag och en kollega. Vi landar, tar emot barn som kommer och njuter av kvällen med dom.
Jag trivs bra på mitt jobb och jag är glad att jag har ett jobb. Ibland är det jobbigt, ibland känns det som jag bara finns där.

söndag 13 november 2011

Mitt liv! del 1

Jag vill skriva om mig själv, ur mitt perspektiv. Men jag behöver inte börja från början utan jag tar delar ur mitt minne.
Idag frågade min arbetskamrat-"när dog din mamma?""hur gammal var du?" Det var efter det samtalet som jag kände att jag ville skriva ned hur jag känner,minns delar av mitt liv. 
Min mamma hann inte fylla 36 år. Hon dog den 11 oktober 1977. Samma år dog Elvis, han dog på min brors 11 årsdag, 16 augusti.
Året innan hade min mamma bestämt att hon ville bli dagmamma. Hon ville njuta av att vara mamma bl.a. åt min yngsta syster på 3 år. En hälsoundersökning förändrade allt. En fläck på lungan, lungcancer, en metastas i hjärnan ett par månader senare. Efter 1 år var hon bara borta.
Jag fick veta en vecka innan att det inte var långt kvar, det var min mormor som berättade att hennes enda barn skulle dö. Min tonårs-själviska attityd trodde inte henne. Mamma, lilla mamma, hon skulle inte dö. Hon hade ju kommit hem förut från sjukhuset. Men hon kom inte hem mer. Jag skulle fylla 18, min yngre syster skulle fylla 16, min bror var 11 och yngsta systern 5 i januari. Pappa flydde in mer i spriten. Ansvaret var mitt !
Nu ska jag inte säga att jag gjorde allt, då ljuger jag. Vi hjälptes åt vi barn och mormor och morfar.  Pappa hade dränkt sina sorger under mammas sjuktid och det blev knappast bättre. Han kom hem med matpengar till oss, mycket mer såg vi inte av honom.
Den som mådde sämst i det hela var nog min bror. Han var i sin känsligaste ålder,det förstår jag nu. Men inte då. Det har särat på oss. När han pratar om sina närmsta så är det inte oss syskon han menar, det är sina vänner. Jag mår väldigt dåligt av detta ibland. Men han gav igen för nåt år sen. Han sa att han skämdes för mig, för att jag var fet. Så jag behöver väl inte må dåligt över att jag behandlat honom illa. Men det gör jag.
Min mammas död tog död på mycket. Spår som sitter kvar än idag.
Livet går vidare, absolut. Det har varit glädje och sorg. Men med min mammas död så dog en del av livet.

onsdag 9 november 2011

50 + och mycket tankar, och kärlek till mina bästa vänner.

Alltså, det finns stunder det fullkomligt maler i huvudet på en om livet och allt. Det som känns så självklart för mig är det inte för andra. Jag en kvinna på 50 + och huvudet fullt av tankar.
Jag tänker på dom som ratat min vänskap på grund av olika saker som man borde skämmas över för jag är inte sån. De går miste om mycket.
Om jag ser på mig själv så är jag en varm och omtänksam människa. Ger mer än jag tar. Jag är otroligt duktig på det mesta. Kan det vara avundsjuka tänker jag, den tanken har aldrig fallit mig in förrän nu. Är det för att jag är så bra? Hahaha...
Jag skryter inte, min åsikt...allt jag velat är att bli sedd, bli bekräftad och få lite beröm för min egna osäkerhet.
Osäkerheten har säkert lyst igenom och de jag trodde var mina vänner har våldtagit min själ, de har utnyttjat min godhet. De har blundat för allt ont som de åsamkat mig. De har inte brytt sig om mig. 
Jag har gått vidare. Jag tänker på allt gammalt ibland, blir ledsen att jag inte var stark och ta itu med allt, de förlorade åren.
Jag har tre riktigt goda vänner nu.
Ingela, min syster . Hon har alltid ställt upp för mig. Redan som lite 3-åring dängde hon hink med sand i huvudet på en pojke som var dum mot mig. Redan som liten var jag en mes. Vår kärlek till varandra har gått upp och ner, men nu är vi de bästa vänner. Hon är stark, hon är förstående och hon finns för mig och mina barn.
Nina, hon gav mig det finaste hon hade. Bianca, våran lilla guldklimp. Det bästa med Nina är trots allt att förutom hunden är att våra möten är inte krystade, vi känner varandra rätt väl nu trots att det inte är så länge sen vi lärde känna varandra. Med Nina kan man bara vara. Det behöver inte vara så märkvärdigt. Jag älskar Nina och hennes man. Nina är så himla duktig och smart. De har blivit en del av vår familj. Jag tycker om att göra det lite extra när vi träffas utan att den för den skull ska verka märkvärdigt.  Snart kommer dom på besök med tre av sina hundar. Jag längtar. Busigt blir det....hahaha.
Lilly, min älskade dotter.Tidigt har jag förstått att hon var speciell. Hon bryr sig och hon älskar också Ingela och Nina vilket gör att trots att hon är ung har en gemensam sak med mig. Vi har kul ihop, och hon ställer upp massor. Hon kan välja bort vänner för att vara med sin mamma. Inget som jag påvisat men jag tackar. Fast det känns så tryggt. Henne kan jag lita på. Jag försöker få henne att utstråla mer självsäkerhet än vad jag gjorde.  Jag hoppas att vi alltid kommer vara så bra vänner. Även när det blir mer annat för henne. Jag hoppas att jag inte ställer för stora krav på henne. 


Mina skyddsänglar och min guide finns med mig. Det är dom jag pratar med annars när jag jag behöver prata av mig och ingen annan är tillgänglig.