Tankar på en onsdag!

Vårdeppig eller? Kroppen skriker av något som man inte kan sätta fingret på. Humöret är nere och man skulle kunna ta och bara slå och slå . Skulle kunna riva bokhyllan så allt bara rasade. Min kära man säger "du har fått för lite stake eller så är det sockret".....hehe...
Så här kan jag känna både nu och då. Men man andas in lugnt genom näsan, intalar sig att "åh vad livet är underbart". Men är det inte det då?
Jo visst finns det stunder som är helt fantastiska , men det finns stunder man undrar "vad gör jag här"?. 
Nu får vi inte plocka bär  i skogen . Bandmask kan finnas.  Så försvann den glädjen att gå i skogen, böja sig ner och plocka ett stort saftigt blåbär och stoppa i munnen. Nu är det frysdisken med amerikanska blåbär som gäller. 
Min telefon är oftast tyst, jag undrar ibland vad ska jag med telefon till? Jo jag kan ju behöva ringa om hjälp. I övrigt  betalar man för fast avgift till en fullkomligt "död" telefon. Bara försäljare som ringer.
Men jisses va gnälligt! :-)  
Ja men det är så skönt att få gnälla. Kanske inte nån som läser det här ens.  Det är sällan kommentarer  här så jag kan "kräka " ur mig vad som helst.  :-)
Men några positiva saker händer framöver!
20 februari : äntligen ska vi hämta hem vår älskade Bianca.
24 februari: vi har varit rökfria 6 månader jag och Göran
9 mars: Min älskade son Johan fyller 30 år(puh vad gammal man är)
17 april: 9 år sen jag och Göran började chatta på en chatt och varit tillsammans sen dess.
Samma dag åker min dotter till min älskade syster Ingela och är borta en vecka. En resa som jag hoppas blir toppen för tjejen.  Då ska jag kanske ta semester och jobba lite hemma med ett överraskningstema för Lilly. Men det kan jag inte skriva om nu.


Gud va skönt det var att få skriva av sig lite, nästan glömt vad det var om.

Pizza

Vad blir det för mat? Ja igår blev det hemgjord pizza. 

Ungarna sa att det var den godaste hemmagjorda pizzan jag nånsin gjort. Och jag är nästan beredd att hålla med.

Diabetes!

Jaha, då fick man veta att man har diabetes.  Vad ska jag säga? Inte helt oväntat. Min man som har diabetes sen många år fick förhöjda värden och när jag fick veta det att mina var förhöjda efter jag slutat röka så var jag inte förvånad alls.
Så har jag lämnat prov idag plus att min man tagit blodprov med sin apparat så konstaterade doktorn att det är diabetes. Sen så kan man ju hoppas att det är tillfälligt.
Jag fick medicin. Tiden får utvisa om det är bestående. Men jag tar en dag i sänder nu. Det går inta att grubbla om det. Man måste leva här och nu. 
Doktorn sa: Lev som vanligt, motionera och försök även om jag vet att du försökt hela ditt liv gå ned i vikt.

Stavgång !!!

Äntligen ! Solen uppe på himlen, idag skulle jag minsann ut med stavarna. Jag älskar gå med dom. Jag har aldrig älskat motion, men stavgång....jag älskar det. Synd att man skulle bli nästan 50 år innan man kom på det. 
Så nu hade jag längtat , hoppas varje dag att is och snö skulle försvinna. Idag tänkte jag att nu e det dags, sonderat terrängen och det verkade gångbart på flera ställen.
Så jag bestämde mig för att gå och lämna Keno, liten lätt promenad för att känna av väglaget. Men aj efter ett tag så blev det mer och mer isigt ....FAN(tänkte jag). Nåja, in på apoteket där en småländsk manligt biträde frågade om han kunde hjälpa mig, ja jag vill gå med stavarna utan falla. Han satte på de finaste bråddar som sitter fram och bak på foten, och så frågade han hur det gick med rökningen om jag behövde mer Zonnic. (Snart närmar vi oss ½år som rökfria), men nej nu ville jag bara ut. In och lämna Keno, hämtade ut min lilla vinst från Harryboy (166:- och Kenovinst på 10:-) sen ut i terrängen. 
Kändes lite ovant men dock mer säker på foten. Men till slut så flög jag fram som jag alltid gjort med mina stavar( flög är kanske att ta i, men för mig är det så ljuvligt att ha viljan att gå och dessutom njuta). Jag var fullkomligt genomsvett när jag kom hem......och så tog jag kort på härligheten.

Hotellweekend med vår lilla prinsessa

Haft en intensiv och underbar helg i Göteborg. Bodde på hotell och Bianca fick sova med oss. Hon sov hos mig förstås. 

Jag har sovit gott och hon med. Nu är det bara 20 dagar tills hon är hemma igen. Längtar vansinnigt efter vår lilla prinsessa.

Hur kan man älska någon så?

Så liten kan man tycka

men hon ger oss bara lycka.

Hon våra hjärtan tanka

vår alldeles egna lilla Bianca.

Dikt jag skrev igår , det gjorde ont att lämna henne.

Energisugare och positiv tankegång

Jo man tänker mycket när man blir arg, ledsen och så. Det suger energi till tusen. Jag mår ganska bra om jag tänker "vill jag att detta ska mala i mitt huvud?" "Nej!!!"
Då går allt så mycket bättre. Det kallas att rensa. Först analyserar jag problemet. tex. nån har sagt en dum grej till mig. Först blir jag kanske ledsen, sen går jag och maler att varför sa han/hon så. Sen försöker jag vända det till att kanske bjöd jag in till att den skulle säga så, kanske är jag för snäll och foglig för att den ska bete sig så mot mig. Eller att personen i fråga egentligen mår sämre än jag och måste kräka ur sig och vara elak. Sen säger jag till mig själv - detta har hänt, personen i fråga vet kanske inte att jag mår dåligt, tar mig förgiven, ska jag fortsätta tänka på detta och tappa energi?-nej- då släpper jag detta och går vidare. 
När jag då gått vidare då känns luften klarare och jag mår så mycket bättre. 
Jag lider av tinitus och jag tror att det är stressrelaterat mycket. När jag mår dåligt så är ljudnivån också högre. Alltid när vi ska ha personalmöte på jobbet så hörs det mer i min skalle, när jag jobbar med vissa är det också högre.  Jag jobbar på min analysering om varför just då för mötena går ofta bra och det är inte varje gång chefen har en räv bakom örat. Men positivt tänkande gör att man mår bra mycket bättre. Rensa gammalt gör att man också mår bättre.
Nu längtar jag till härliga vårpromenader som är underbart tillfälle att rensa hjärnan.

Att bli trampad på!

Jag försöker alltid tänka på vad jag säger eller vad jag gör. Man ska ha respekt för människan. Jag känner ofta att folk trampar på mig. Jag blir behandlad som om jag är sämre än andra.  Små saker som kanske är petitesser när de tror att de gör en välgärning. Men så är inte fallet.  Jag vill visa att jag kan minsann, men om jag inte får den chansen då blir jag den där som folk undrar om hon är sur eller vad  det nu är. Jag vill bli sedd för det jag kan och inte ses ned på för hur folk tror jag inte kan. Det är inte mitt yttre som har kunskap, det är mitt inre. Tyvärr kan jag inte säga klart riktigt vad som hänt eftersom jag vet personer som läser min blogg men inte är följare kan relatera vad jag syftar på. Jag vill bara skriva av mig min besvikelse. Att jag blir dömd innan, trampad och förnedrad utan att få visa vad jag går för. De som gör det kanske inte fattar det själv. Jag kommer säkert säga till nån dag, men samtidigt så vet jag att "synden straffar sig själv" eller "what gets around, comes around" och det har jag sett. Så jag kan le i bakgrunden och känna att detta ska göra mig stark. Gråt en skvätt, gå vidare och älska dig själv och betrakta dig själv som värdefull. Jag gör det, för jag vet....en dag kan jag visa att jag gjort rätt.