Sjukdomar som inte syns.

Att leva med sjukdomar som inte syns är inte lätt. Folk tittar på en och man ser frisk ut. 
Jag har flera sjukdomar som inte syns, det har faktiskt tillkommit en nu i höst som verkligen har tagit även på min mentala hälsa. Jag är inte samma människa mer. Oron finns där hela tiden att man ska få ett "anfall" och sen ligga där en hel dag innan man sakta reser sig.

Jag fick "Kristallsjukan" i höst. Utan varning vaknade jag en morgon och visste inte om jag var upp och ner. Hela världen snurrade. Jag vet vilken dag det började med. Torsdagen vecka 44, det var höstlov för barnen. Jag skulle bara jobba den dagen sen skulle jag vara ledig fyra dagar. Det blev en vecka , tre dagar låg jag bara. Åt åksjuketabletter mot illamående. Det var så hemskt.

Jag fick givetvis gå till doktorn och få det bekräftat , stödd på min dotters arm. Jag tackar för att man har förstående barn. 

Sen dess har jag haft två anfall till, det senaste för bara några dagar sen. Andra får med års mellanrum, jag har fått med veckors mellanrum.
Jag är genast inte densamma. Jag blir liksom nere, riktigt nere.

Utöver det så har jag sen flera år levt med "Tinnitus". En siren i min skalle som snurrar konstant. Jag har kunnat hantera den ganska bra. Men en inre stress har gjort att ljudnivån stigit och jag är frustrerad över att inte få en lugn stund. Jag får huvudvärk, störd nattsömn, så i det stora hela är jag jämt trött.

Om folk har förutfattade meningar om dolda sjukdomar så är det bäst att ändra sig. Man har ett helvete.

Mina känslor av utanförskap.

Ingen kan ta ifrån mig känslan. Arvet jag har ,att mina barn får gå igenom samma utanförskap som jag. 
Min son sa häromdan: Mamma jag har vänner, men inga kompisar. Hur ont gör inte det i ett mammahjärta. Han blev mobbad genom hela grundskolan.

Idag sa dottern: Mamma, idag sa _ _ _ _ _ att nästan hela gänget från förra klassen ska se julkonsert. Men de frågade inte mig. De har haft överraskningsfester för alla som jag varit med och fixat , men mig gör de inget för. Tårar i hennes ögon när hon säger.....jag borde kanske inte bry mig.

Min andra son knäcks sakta men säkert ned av chefer på sitt jobb. Men han biter ihop. Han blev mobbad för att jag pratar skånska.

Jag har bott här i Åby i 33 år snart men har ingen riktig nära vän här. De jag hade i Helsingborg hör aldrig av sig.
Så ingen kan ta ifrån mig känslan av utanförskap. 

Mitt hjärta blöder av sorg för mina barn. Fina människor som är en ynnest att få vara mamma till. Som andra borde se och beundra .

Jag läste en artikel en gång om en mamma som undrade om att bli mobbad var ärftligt.
Ja jag tror det.

Ett år sen sist !

Ett år sen jag skrev här sist. Jag har inte haft behovet riktigt av att skriva. Man ska skriva positiva saker tycker de flesta. Det har hänt en del. Jag och min dotter har varit i Wales. 
Där var vi och hälsade på Debbie som jag lärt känna på Instagram. I Debbie fick jag en vän för livet.

Hon tog emot mig och dotter med öppna armar .

Länge hade jag sparat i smyg och planerat  att åka och så dagarna efter jul förra året så bokade vi och så var vi där i april.

Med Debbie delar jag sorg och glädje.  Men inte nog med det, vi har samma intresse. Scrapbooking. Hon gör de mest underbara alster och jag beundrar henne. Vi lär av varandra. Vi delar med varandra. Jag planerar att besöka henne igen. Men vet inte när. Men kanske till våren. Vi får se, min dotter vill gärna sola och bada.

Jag och Debbie 

I somras så fick dottern och jag i alla fall en kort stund på stranden på Rååvallar.

Mitt favoritställe på jorden. 

Jag och dottern

Jag ska se vad jag kan hitta på att skriva nästa gång.

Försöka hålla positiv nivå.