Dagboken

Dagbok, ja varför inte. Om man inte har nån direkt att dela sin vardag med mer än sin man så kan det vara skönt att få skriva av sig om inget annat. Den som vill läsa bjuder jag på det.Positiva, negativa, bittra, gnälliga och underbara inlägg. Men det är mina tankar.

tisdag 19 oktober 2010

Ensamheten!

Jag har inte valt att inte ha vänner. Det är de som uteslutit mig. Jag har inte passat in.
Tjock ful, duktig människa passar inte in nånstans. 
När jag gjorde magsäcksoperation -92 och blev smal då raglade inbjudningar till fester in och jag var med överallt. Jag såg redan innan vart det barkade hän.  
Sen fick jag sladdbarn som var otroligt efterlängtade. Men då var man redan för gammal som mamma bland de unga mammorna. Så jag fick bära bördor och barn själv, en man som bara hade jobbet i sitt huvud.  Jag bad de vänner jag trodde jag hade om råd. Men fick höra hur bra jag hade, men mina dagar gick ut på att fundera på självmord. Jag levde så kärlekslöst man kunde tänka sig.
Ensamheten, kärlekslösheten.....jag orkade inte mer. 
Hösten 2001 bestämde jag mig.....skilsmässa eller ta livet av mig. Av en tillfällighet fick jag kontakt med en polis i Jönköping som stöttade mig via chatt och telefon hur jag skulle göra. När uppdraget var slutfört, jag bodde i ny bostad så släppte han kontakten.  Jag är tacksam för stödet han gav. 
Snart innan jag visste ordet av , ny man, utbildning, fast jobb. Livet var en berg och dalbana.
Men häromdan så bara bröt jag ihop i min ensamhet. Telefonen är tyst, jag tittade i min telefonbok. Mina syskons namn, svärföräldrar, X-et, sonen och ett par ytliga bekanta.
En kommentar skulle säkert vara: Men du har ju man, barn, hund....bla, bla,bla.....


Men jag vill ha nån som ringer ibland, kommer på en kopp fika, nån att shoppa med, tjejträffar som alla andra. Det kallas för väninnor! 
Men jag passar inte in. Man kan säga emot mig , men mina känslor har jag och de är rätt och inget jag valt själv.  Jag är ensam! 
Ensam, gift , 3-barnsmor.

1 kommentar:

Linda Horn sa...

Känner igen mig i dig lite grand... har inte heller valt att vara (ganska) ensam, min kontaktbok är också mycket tom. Jag har aldrig fått lära mig det sociala spelet, och nu i vuxen ålder - när jag själv bestämmer - får jag inte grepp om det. Jag fattar inte hur man gör, vad det går ut på! Hinner aldrig tänka mig för, säger klumpiga saker, som låter illa, men som inte alls stämmer med det jag menar....

Tänk om du kunde ta dig hit, då skulle vi dricka kaffe tillsammans, scrappa tillsammans, gå på stan och shoppa tillsammans!! Jaa, om du orkade hjälpa till, förstås! Nu för tiden kostar det ju så extremt mycket i energi och värk att hitta på nåt utanför hemmet.

Kraaaaam!! & förlåt att jag varit frånvarande så länge!