Att vara orolig mamma !

Mina barn betyder allt för mig. Det spelar ingen roll hur stora de är. För mig är de mitt allt.
De finns alltid i mina tankar och mitt mammahjärta skulle kunna slitas itu när de är ledsna på livet. 
Den dag de föddes så gjorde det ont, jäkligt ont. Men när man ser det lilla knytet så är all smärta bortblåst. Jag älskar dom innerligt och gjort från deras första andetag. De käraste och snällaste barnen.
Att se min äldsta tala om att: " jag blir trampad på min arbetsplats och har varit det i alla år och jag blir illa behandlad av vården" . Då vill jag ta dom till svars och kriga för dennes skull.
Min mellersta som säger: "mamma jag har kompisar men inga vänner". Hur ont gör inte det och jag kan inget göra mer än se på och lida med , stötta och finnas till. Goaste barn.
Min yngsta mjukaste och raraste , så vacker men ack så ensam. 
Oron för mina barn den är så stor. Hade jag varit rik så skulle vi börja om våra liv nån annanstans än här. För jag bor i det "kallaste" landskapet i hela Sverige. Östergötland.
Hur kan jag tycka så, jo för jag kom som skåning hit och trodde i mitt enfald att det skulle bli bra. Men åh vad jag bedrog mig.

Johan: min förstfödda. Ett ljuvligt underbart barn som fick ta hårda törnar för att mamma pratade skånska. Som lidit fruktansvärt på grund det och nu när botten är nådd i din själ så får du ingen hjälp.

Kenny: dig fick jag längta efter i femton långa år. En spjuver men så snäll. Men så ensam.

Lilly: du fina dotter så ljuvlig och omtänksam. Du har det som skulle få andra mammor att bli lyckliga om du var deras dotter.


Jag är så lyckliga att den dag ni kom till mig att ni valde mig som mamma. Jag älskar er och finns här för er. Alltid!!!