Vad ledsen jag blir.....

Jag är fullkomligt down!!!! Man tror att man går åt samma mål, men tydligen inte. Min man kan verkligen konsten att ta udden av glädje ifrån mig. Jag tappade lusten till allt.  Men jag har bestämt att går han inte med på detta med nya skåp så fixar jag det ändå. Jag är värd den lyxen att få jobba i ett snyggt kök.

Nu är jag sur! Arg! .....

Jag blir så himla arg, just nu skulle jag kunna ta och kasta , slå sönder och bara skrika ut min ilska. Vem är jag arg på? 
Okej, hyresbostäder var här och skulle se vad de kan erbjuda mig. Vårt hem är asidosatt, bott här i 9 år och inget är gjort. Kitta om några fönster och eventuellt polera upp ett golv.
Vill jag ha målat och tapetserat får jag göra det själv, de står för material men inte arbetet. Verktygen får man fixa själv.Nåja det hade jag kanske väntat mig. Köksskåp är slitna och vill jag ha nytt så höjs hyran med 80:- i månaden. Kollade hemsidan och det var riktigt fräscht. Så då ringde jag min man....han tyckte det vi hade dög. För han vill inte betala mer i hyra. Så nu är jag arg och jävligt ledsen. För vad är det med 80:- för att få det lite lyxigare när man inte har råd att ha hus.?

Prao

Prao, det klingar problem i mina ögon. Jag vet att de som jobbar på olika ställen tycker det är svårt att ha elever på sin arbetsplats. Ovana som ska vara med i arbetet osv. Jag minns att jag hade prao i 8:an 2 veckor på ett ålderdomshem och i 9:an 2 dagar på Tempo. 
Problemet är att nu ska eleverna ha prao längre ner i klasserna. Min dotter var en vecka hos militären i 5:an.......och nu i 6:an ska det ordnas 2 dagar nånstans. Det är föräldrarnas sak eller barnen själva som ska söka det.
Vad tänker skolan? Barnen vill ju prova nåt de önskar att bli. Min dotter vill bli djursjukvårdare. Det finns ingen klinik som vill ha en barnrumpa på 12 år svassande omkring sjuka djur. 
Vill skolan ha ut ungarna i praktik så är det banne mig deras sak att fixa det tycker jag. Nu måste  jag försöka hjälpa henne med nåt annat. Mitt jobb kan hon inte vara på, hon har varit med massor av gånger och lekt med barnen där så det är inget hon eftertraktar.  Kontakter har jag inga eftersom jag har inga vänner här.
Jag blir så less på detta.

30 år sen....

Det är på barnen man ser att tiden går. Så sant, så sant. Idag är det 30 år sen jag blev mamma för första gången till den ljuvligaste lilla unge. Johan en älskad och välkommen kille. 
Idag är han så stor och lång att man måste titta upp för att se hans ansikte. 
Livet med honom har varit  underbart , han har varit ett riktigt A-barn. 
Däremot har det varit en massa hinder på vägen , kanske en del av livets prövningar. 
Så jag ångrar inte en sekund att jag valde honom före ett liv som inte var värt ett dugg. Livet med Johan blev det bästa i mitt liv.

Vårdepression eller?

Vad är det som händer i mig? Jag känner mig down så det bara skriker i mig. Jag kan inte peka på vad det är. Men ALLT känns så himla hopplöst.  Det måste vara nån sorts depression och jag hoppas det går över. Inte kul att känna så här.