Tankar på en onsdag!

Vårdeppig eller? Kroppen skriker av något som man inte kan sätta fingret på. Humöret är nere och man skulle kunna ta och bara slå och slå . Skulle kunna riva bokhyllan så allt bara rasade. Min kära man säger "du har fått för lite stake eller så är det sockret".....hehe...
Så här kan jag känna både nu och då. Men man andas in lugnt genom näsan, intalar sig att "åh vad livet är underbart". Men är det inte det då?
Jo visst finns det stunder som är helt fantastiska , men det finns stunder man undrar "vad gör jag här"?. 
Nu får vi inte plocka bär  i skogen . Bandmask kan finnas.  Så försvann den glädjen att gå i skogen, böja sig ner och plocka ett stort saftigt blåbär och stoppa i munnen. Nu är det frysdisken med amerikanska blåbär som gäller. 
Min telefon är oftast tyst, jag undrar ibland vad ska jag med telefon till? Jo jag kan ju behöva ringa om hjälp. I övrigt  betalar man för fast avgift till en fullkomligt "död" telefon. Bara försäljare som ringer.
Men jisses va gnälligt! :-)  
Ja men det är så skönt att få gnälla. Kanske inte nån som läser det här ens.  Det är sällan kommentarer  här så jag kan "kräka " ur mig vad som helst.  :-)
Men några positiva saker händer framöver!
20 februari : äntligen ska vi hämta hem vår älskade Bianca.
24 februari: vi har varit rökfria 6 månader jag och Göran
9 mars: Min älskade son Johan fyller 30 år(puh vad gammal man är)
17 april: 9 år sen jag och Göran började chatta på en chatt och varit tillsammans sen dess.
Samma dag åker min dotter till min älskade syster Ingela och är borta en vecka. En resa som jag hoppas blir toppen för tjejen.  Då ska jag kanske ta semester och jobba lite hemma med ett överraskningstema för Lilly. Men det kan jag inte skriva om nu.


Gud va skönt det var att få skriva av sig lite, nästan glömt vad det var om.

Pizza

Vad blir det för mat? Ja igår blev det hemgjord pizza. 

Ungarna sa att det var den godaste hemmagjorda pizzan jag nånsin gjort. Och jag är nästan beredd att hålla med.

Diabetes!

Jaha, då fick man veta att man har diabetes.  Vad ska jag säga? Inte helt oväntat. Min man som har diabetes sen många år fick förhöjda värden och när jag fick veta det att mina var förhöjda efter jag slutat röka så var jag inte förvånad alls.
Så har jag lämnat prov idag plus att min man tagit blodprov med sin apparat så konstaterade doktorn att det är diabetes. Sen så kan man ju hoppas att det är tillfälligt.
Jag fick medicin. Tiden får utvisa om det är bestående. Men jag tar en dag i sänder nu. Det går inta att grubbla om det. Man måste leva här och nu. 
Doktorn sa: Lev som vanligt, motionera och försök även om jag vet att du försökt hela ditt liv gå ned i vikt.

Stavgång !!!

Äntligen ! Solen uppe på himlen, idag skulle jag minsann ut med stavarna. Jag älskar gå med dom. Jag har aldrig älskat motion, men stavgång....jag älskar det. Synd att man skulle bli nästan 50 år innan man kom på det. 
Så nu hade jag längtat , hoppas varje dag att is och snö skulle försvinna. Idag tänkte jag att nu e det dags, sonderat terrängen och det verkade gångbart på flera ställen.
Så jag bestämde mig för att gå och lämna Keno, liten lätt promenad för att känna av väglaget. Men aj efter ett tag så blev det mer och mer isigt ....FAN(tänkte jag). Nåja, in på apoteket där en småländsk manligt biträde frågade om han kunde hjälpa mig, ja jag vill gå med stavarna utan falla. Han satte på de finaste bråddar som sitter fram och bak på foten, och så frågade han hur det gick med rökningen om jag behövde mer Zonnic. (Snart närmar vi oss ½år som rökfria), men nej nu ville jag bara ut. In och lämna Keno, hämtade ut min lilla vinst från Harryboy (166:- och Kenovinst på 10:-) sen ut i terrängen. 
Kändes lite ovant men dock mer säker på foten. Men till slut så flög jag fram som jag alltid gjort med mina stavar( flög är kanske att ta i, men för mig är det så ljuvligt att ha viljan att gå och dessutom njuta). Jag var fullkomligt genomsvett när jag kom hem......och så tog jag kort på härligheten.